Klubbdirektörer och kanslier i dagens elitklubbar är ofta föremål för diskussion och kritik. Det är inte ovanligt att en stor del av de anställda har titlar som chef eller direktör, vilket i sig kan spegla en obalans i hur resurser och roller fördelas inom föreningen. Detta blir särskilt tydligt i en lokal klubb, en som jag har fotograferat mest under min karriär men som jag de senaste två åren valt att inte bevaka lika mycket. Det har varit en medveten distans, trots att jag fortfarande ser mig som ett stort fan.
En kultur i förändring
En av anledningarna till detta är att jag har svårt för den kultur som växt fram inom klubben. Det verkar som att kompisrelationer och självutnämnda ledare har tagit över. Många chefsroller fylls av personer som utser varandra, vilket skapar en miljö där hjärtat i klubben, den genuina ”vi-känslan”, sakta har försvunnit. Istället har jag upplevt ett klimat där det handlar mer om att lyfta fram sin egen förträfflighet än att värna om laget och dess supportrar. Ja, man har en kärlek till laget också, det skall inte glömmas bort. Men också till sin egen tjänst.
Kritik och distans
Detta har lett till att klubbens image förändrats. Kritiken mot ledande personer, både berättigad och oberättigad, har blivit ett återkommande inslag. Klubben uppfattas av många supportrar som arrogant och distanserad, och det gemensamma ”vi” har bytts ut mot ett mer individualistiskt ”jag”. Den kommersiella prioriteringen märks tydligt – varje möjlig krona ska maximeras från supportrarna. Men en klubb på elitnivå behöver inte välja bort hjärtat för att vara professionell. Supportrar efter information och medlemsmöte. När allt fler i sociala medier skriver att man saknar dem så dyker det plötsligt upp. Varför inte vara proaktiva?
Ett alternativt vägval
Som kontrast ser jag på en annan klubb i närområdet inom samma sport. Även om jag aldrig kommer att stödja den klubben istället för mitt lag i hjärtat, har jag noterat att de verkar ha funnit en bättre balans. Deras sammanhållning är starkare och de har lyckats kombinera professionalism med en familjär stämning. De visar att det går att växa och utvecklas utan att förlora det som gör en klubb älskvärd.
Framtiden för klubben
Samtidigt står min gamla klubb nu inför en stor förändring, då två ledande personer valt att lämna samtidigt. Detta skulle kunna vara en chans för klubben att omvärdera sin riktning och återknyta till sina rötter. Frågan är om man kommer att ta tillfället i akt eller om samma kultur kommer att fortsätta prägla organisationen. Jag hoppas på det förstnämnda – för jag saknar den passion och gemenskap som en gång definierade klubben.
Sammanfattning
Min relation till en lokal klubb som jag följt och fotograferat under lång tid har förändrats, mycket på grund av en kultur där chefspositioner delas ut inom en liten krets och kommersiella prioriteringar tar över. Två ledande personer lämnar nu klubben, vilket kan vara en chans till förändring. En annan klubb i närområdet visar att det går att kombinera professionalism med en familjär stämning. Frågan är om min gamla klubb kan hitta tillbaka till sina rötter och återuppbygga ”vi-känslan”. Jag vet att frågan är känslig för somliga och alla behöver inte tycka likadant.